Vid 03-tiden 23 mars sökte jag akut till psykmottagningen hos NÄL. Kände mig så liten och rädd när jag ringde på klockan och ville bli insläppt. Till min stora förvåning var jag välkommen. Fick visserligen vänta men jag var under tak och började känna mig mer trygg än i hemmet. Blev inskriven av jourhavande psykläkare, hamnade hos avd 57. Där visade jag inga symptom, så de skrev ut mig efter en vecka, när jag hade persmission. Det skulle de inte ha gjort, jag fick svårt återfall och måste skrivas in på nytt och fick komma till samma avd. Där bodde jag sedan tills början April, då fick jag veta att det var bättre för mig hos avd 70 i Uddevalla. Överläkaren där var specialist på både psykologi och demens. Glad i hågen satte jag mig i taxin...
Det blev ett grymt uppvaknande. Nästan alla mina mediciner (smärtstillande, ångestdämpande, antidepressiva och sömntablett) togs ifrån mig utan att jag fått träffa läkaren. Gissa om jag fick tokspel?! Efter en vecka fick jag träffa läkaren, född och utbildad i Ryssland. Hon berättade att mitt blod varit förgiftat och att alla mina ohälsoproblem var förstadium till demens och när jag nu var dement var det onödigt att medicinera. Som ersättning för sömntabletten fick jag Theralen, det gjorde att jag var vaken nattetid och sov halva dagarna, inte bra alls. Jag fick själv komma på idén att ändra tid för när jag fick dosen. Vi flyttade stegvis från kl 20 till 16 innan jag var vaken efter frukost och resten av dagen. Det är inte lätt att vara dement och inte heller att vara psyksjuk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar