Evighetsprojekt - Never ending project

Jag saknar filten katten har med sig och kanske det kan vara bra med två filtar. För att täcka bristen har jag börjat sticka och efter många uppdragningar har jag bestämt mig för att sticka filten i ganska stora delar som motsvarar bredden. Har inte räknat ut hur många delar som krävs, kanske stickar jag tills garnet tar slut. Det är Lunette 100% bomull en massa tunna trådar ihopspunna så ibland missar jag en tunn tråd, men vad gör det om 100 år?!
Katten ska komma hem i kväll och jag hoppas att gamla filten följer med...
My cat is staying somewhere else since I went to hospital. She has our only blanket with her, for her comfort. Now I have need for a blanket and has decided to knit one. After many attempts and froggings I have decided to knit it in part corresponding the width of the blanket. Has not calculated how many parts I need to knit, maybe I just knit until the yarn ends. It´ s from my stash 100% cotton many tiny threads spun together. Some times I miss a tiny thread...
The cat shall come home tonight and I hope she will bring the old blanket back....

Permis och flytt till särskilt boende Solsäter i Tösse

2 maj fick jag permission för att se på boende som kommunen erbjöd mig. Ett rum på 36m2 kände jag att jag inte kunde lämna. Bestämde mig för att inte åka tillbaka till avd 70 och blev utskriven via telefon. För att klara mig de första veckorna fick jag låna ett bord och min älskade son körde vissa vitala saker från gamla lägenheten i Åmål. Nu är smekmånaden över och jag har förstått att de dementa som bor på samma avdelning som jag kan vara väldigt stökiga. Närmaste grannen, en liten men urstark tant försöker ta sig in i min lägenhet och för ett himla liv när hon rycker i handtaget. Det stressar mig och jag får känning av samma panik som jag hade i gamla bostaden. Chefen här föreslår att jag ska ha ett draperi på min sida av dörren, vi får prova....

Sjukhusvistelse i sammandrag

Vid 03-tiden 23 mars sökte jag akut till psykmottagningen hos NÄL. Kände mig så liten och rädd när jag ringde på klockan och ville bli insläppt. Till min stora förvåning var jag välkommen. Fick visserligen vänta men jag var under tak och började känna mig mer trygg än i hemmet. Blev inskriven av jourhavande psykläkare, hamnade hos avd 57. Där visade jag inga symptom, så de skrev ut mig efter en vecka, när jag hade persmission. Det skulle de inte ha gjort, jag fick svårt återfall och måste skrivas in på nytt och fick komma till samma avd. Där bodde jag sedan tills början April, då fick jag veta att det var bättre för mig hos avd 70 i Uddevalla. Överläkaren där var specialist på både psykologi och demens. Glad i hågen satte jag mig i taxin...
Det blev ett grymt uppvaknande. Nästan alla mina mediciner (smärtstillande, ångestdämpande, antidepressiva och sömntablett) togs ifrån mig utan att jag fått träffa läkaren. Gissa om jag fick tokspel?! Efter en vecka fick jag träffa läkaren, född och utbildad i Ryssland. Hon berättade att mitt blod varit förgiftat och att alla mina ohälsoproblem var förstadium till demens och när jag nu var dement var det onödigt att medicinera. Som ersättning för sömntabletten fick jag Theralen, det gjorde att jag var vaken nattetid och sov halva dagarna, inte bra alls. Jag fick själv komma på idén att ändra tid för när jag fick dosen. Vi flyttade stegvis från kl 20 till 16 innan jag var vaken efter frukost och resten av dagen. Det är inte lätt att vara dement och inte heller att vara psyksjuk!